Var kommer barnen in?

Var kommer barnen in?

Jag säger ingenting om krig och fred.

Heller inget om att tiden är ur led.

Jag säger inget om en sårad jord,

 men hjärtat slår i varje ord

När jag säger dig.


Min värld är fattig och min dag är död,

När barnasinnet har berövats på sin glöd

Då har ondskan nått sitt mål till slut.

Då har all kärlek sinat ut.


Var kommer barnen in.


Dom bär på elden

Som du en gång, som jag en gång,

Men allt för längesen.

Allt går igen

Jag ser mot solen

Och tankarna dom för mig hem

Till Leningrad igen.


Jag säger ingenting om evighet

Men livet strömmar i en kontinuitet,

Från förgånget in i framtiden

Så jag frågar dig min vän

Var kommer barnen in.


Dom bär på ….

Jag säger …


(Lorne Munthe de Wolfe – Dick Hansson)
11

Lars Krantz

Jag måste erkänna att det tog lång tid innan jag förstod mitt yrke som trädgårdsmästare. Ett halvt liv innan jag begrep att jag egentligen aldrig hade odlat en enda växt. Och ändå var det oändligt många växter som genom åren lämnat mina händer.
Jag fick en helt ny syn på mitt arbete när jag stod bland friska grönsaker i en oas av dadelpalmer i norra Sahara. Jag hade rest hit för att i mänsklighetens vagga kanske finna trädgårdens ursprung. Bondbönor, gul lök, koriander och broccoli spirar i öknen där växtmiljön är allt annat än mild och gynnsam. Det är tufft, mycket tufft med solstrålar som piskrapp och het sand som stickande nålar i vinden. Den brännande solen bankar livet ur allt som vågar sig upp ur sandytorna. Vindar för med sig den ”flytande” sanden som kan begrava allt i sin väg. Och så vattnet, själva livets element som fullständigt lyser med sin frånvaro.
När jag såg oasodlaren arbeta i sin trädgård blev allt så enkelt och tydligt. Han skapade, ja rentav varje odlare skapar i själva verket livsrum för det som ska växa. Odlar förutsättningarna! Växtresultatet måste plantorna själva stå för!”
(Ur Lars Krantz Brev från en trädgårdsmästare s. 124 (Annie Norell Beach  Marie-Louise Berg - Danielsson Goda grunder
och pedagogiska möjligheter, Första upplagan, Rädda Barnen, Värnamo 2000.)

När jag läste Lars text så var den så nära mig, den kunde lika gärna beskrivit ett förhållningssätt inom Förskolans/Skolans värld... Hur vi vårdar våra plantor/barn i våra förskolor, skolor, är helt och hållet utifrån våra förhållningssätt till de vi möter.

 DET KOMMER ALLTID ATT HANDLA OM DETTA, UTIFRÅN DEN PERSON JAG ÄR I MITT MÖTE MED DIG.

Visst vi står i nedskärningarnas tidevarv, i att hålla budget inom en ram som redan är snäv och hårt åtdragen, rektorer/föreståndare som har ett hårt arbetsklimat,

Arbetslag som ibland är sammansatta kanske mer för organisationen än för dem själva, vilket då renderar i konflikter, listan kan göras lång…

Men var kommer barnen in?

Det här handlar om hur vi vår yrkesprofession vare sig vi arbetar i kök, i klassrum,  lokalvårdare, förskollärare, barnskötare, föreståndare, fritidspedagog, specialpedagog, kurator, vaktmästare, psykolog, vi ska enligt ett uppdrag se till att våra barn har det bra och får det som de ska ha…
Det står i läroplanerna (lpo och lpfö.98)

Utifrån den individ de är och de behov de har…

För att knyta an till Lars text så tänker jag att om vi skulle titta mer med glasögon som han har på sig så skulle vi få syn på delar i oss själva som gör att det skulle finnas ett värde i reflektioner kring miljö, behov och önskningar, i det förhållningssätt som många vuxna i sin yrkesprofession besitter. De som har hittat källan till att finna barnen där dom verkligen är, där dom får växtkraft och näring, där förutsättningarna inte alltid är så goda men tack vare ett förhållningssätt till dem i mötet med alla gör att de blommar…det är en underbar bild att få ta del av, och dom finns där ute…ofta verkar de i det tysta…men var varse... de kommer att synas än mer så småningom…




Väntan

Stolen hon satt sig på är både skamfilad, nött och ser på något vidunderligtsätt ut som om den ska falla samman vilken sekund som helst. Hennes kropp är liten och späd, ryggen något krum och hennes andhämtning är något tung. Hennes hår är silvergrått och uppsatt i den knut som alla sett henne i det sista decenniet. Hon ser fortfarande rätt bra trots både starr och ögonoperationer som gått hand i hand med en mängd andra komplikationer i kroppen på grund av ålderdom. Nu sitter hon där som om både stol och hon var ett, båda kan falla samman vilken stund som helst.


Hon heter Alma och är 94 år idag. Hon har bakat en ambrosia kaka nu på morgonen. Alma väntar, väntar som hon alltid har gjort. Stolen står vid burspråket ut mot Storgatan. Där hon suttit och tittat ut så mången gång.


Hon väntar på att hennes enda kontakt med omvärlden ska komma, då hon får tillfälle att prata en stund. Då hon kan få höra vilket jäkt, och vilken stress det är kring dessa flickor som ska hinna med så mycket på så kort tid som möjligt. Dessa töser som åker runt i sin bil och ska serva alla dessa gamlingar som nu inte har kraft och ork att ta hand om sig själva…


Hemtjänsten.


De som kommer med maten, och ser till att allt är bra. De som ska lägga om hennes bensår och se till att hon får duscha lite då och då…ja egentligen hade hon behövt hjälp med påklädning också men hon försöker trots allt själv, det tar sin timme men det är värt om de hann att prata en stund…


Det har hänt att hon ibland fått lägga sig vid halv fyra för de hinner inte komma senare för att lägga henne säger de,  undrar om hon inte kan lägga sig och se på tv så länge…i väntan på vad tänker Alma… på döden  förstås…

var det så här det skulle vara, så här det skulle bli…var det detta hon drömt om…

Hon reser ryggen sakta, det tar emot och värken sätter in…nu tror hon minsann att de kommer, en vit bil där nere vid trottoaren…

Hon reser sig sakta från stolen, tar fatt i rullatorn och går med små kort steg ut mot köket, hon ska sätta på kaffet.

Hon har dukat med fin porslinet och vit duk. Nu plingar det på dörren och de kommer in, Det är två nya töser ser Alma, ”var är Gunilla och Eva”  frågar Alma. ”De fick åka upp till sjukhuset” svarar en av töserna. ”Jaha , men då får ni smaka på kaka och lite kaffe istället ”säger Alma.


”Men det förstår du väl om vi skulle sitta ner och dricka kaffe med alla er gamla så fick vi inte gjort någonting annat…” svarar en av de nya. ”Nej nu får väl vi åka vidare då nu när du redan var påklädd ..så  hej på ett tag”…snabbt försvinner de ut genom dörren. Lika fort som de kom lika fort försvann de…


Alma tittar på sitt kaffebord, hon tar sin kopp och sätter sig vid fönster  igen…jahaja…tänker hon, då  får väl jag bara vänta då…

2