Väntan
Stolen hon satt sig på är både skamfilad, nött och ser på något vidunderligtsätt ut som om den ska falla samman vilken sekund som helst. Hennes kropp är liten och späd, ryggen något krum och hennes andhämtning är något tung. Hennes hår är silvergrått och uppsatt i den knut som alla sett henne i det sista decenniet. Hon ser fortfarande rätt bra trots både starr och ögonoperationer som gått hand i hand med en mängd andra komplikationer i kroppen på grund av ålderdom. Nu sitter hon där som om både stol och hon var ett, båda kan falla samman vilken stund som helst.
Hon heter Alma och är 94 år idag. Hon har bakat en ambrosia kaka nu på morgonen. Alma väntar, väntar som hon alltid har gjort. Stolen står vid burspråket ut mot Storgatan. Där hon suttit och tittat ut så mången gång.
Hon väntar på att hennes enda kontakt med omvärlden ska komma, då hon får tillfälle att prata en stund. Då hon kan få höra vilket jäkt, och vilken stress det är kring dessa flickor som ska hinna med så mycket på så kort tid som möjligt. Dessa töser som åker runt i sin bil och ska serva alla dessa gamlingar som nu inte har kraft och ork att ta hand om sig själva…
Hemtjänsten.
De som kommer med maten, och ser till att allt är bra. De som ska lägga om hennes bensår och se till att hon får duscha lite då och då…ja egentligen hade hon behövt hjälp med påklädning också men hon försöker trots allt själv, det tar sin timme men det är värt om de hann att prata en stund…
Det har hänt att hon ibland fått lägga sig vid halv fyra för de hinner inte komma senare för att lägga henne säger de, undrar om hon inte kan lägga sig och se på tv så länge…i väntan på vad tänker Alma… på döden förstås…
var det så här det skulle vara, så här det skulle bli…var det detta hon drömt om…
Hon reser ryggen sakta, det tar emot och värken sätter in…nu tror hon minsann att de kommer, en vit bil där nere vid trottoaren…
Hon reser sig sakta från stolen, tar fatt i rullatorn och går med små kort steg ut mot köket, hon ska sätta på kaffet.
Hon har dukat med fin porslinet och vit duk. Nu plingar det på dörren och de kommer in, Det är två nya töser ser Alma, ”var är Gunilla och Eva” frågar Alma. ”De fick åka upp till sjukhuset” svarar en av töserna. ”Jaha , men då får ni smaka på kaka och lite kaffe istället ”säger Alma.
”Men det förstår du väl om vi skulle sitta ner och dricka kaffe med alla er gamla så fick vi inte gjort någonting annat…” svarar en av de nya. ”Nej nu får väl vi åka vidare då nu när du redan var påklädd ..så hej på ett tag”…snabbt försvinner de ut genom dörren. Lika fort som de kom lika fort försvann de…
Alma tittar på sitt kaffebord, hon tar sin kopp och sätter sig vid fönster igen…jahaja…tänker hon, då får väl jag bara vänta då…
Känner igen varje ord..tyvärr..