Jag har aldrig tänkt så Så jag har inget svar...
Förmodligen för at mitt svar skulle bli alltför djupt om jag svarade helt ärligt.För redan som liten kände jag att jag ite passade in i den familj som jag kom till. Men så får jag ju inte skriva. Jag vet det är tabu, men nu har jag nämnt det och får ta konsekvenserna" Jag kan trots det inte sudda ut en mor som lyfter sin 2 åring i håret och ger det stryk med en mattborste och skriker jävulsunge !Behöver jag berätta vad som hände sedan ? Mattborsten-håret, Mitt första minne som liten . Därav mitt svar.
PSSST: Hallå!! Jag ber ej om sympatier , jag vill bara uppmärksamma er på att vi bär alla vår historia.
Jag lever jag har det bra, och jag gjorde mina egna val i livet. Men då frågan ställdes var det här som dök upp i mitt minne.
Det var längesedan men av det har jag lärt mig mycket.
Vännen, du delger oss en bild som jag beundrar dig för att du mäktar med att belysa. Det är som du skriver att vi alla bär på vår historia. Vi har alla våra olika stenar i ryggsäckarna. Vissa väljer vi att lyfta ur andra behåller vi för att de ger oss styrka. Vissa kan vi inte släppa taget om och vissa sitter som berg i vårt inre... Under vår vandring så gör vi våra val och ibland lyfter vi ur några ibland fyller vi på vår säck med gnistrande skimrande Stenar. Tack vännen för att du ville lyfta detta! Det är stort Gnosan!
Jag undrar om det finns nån som inte känt så? Att man plötsligt tittar på sin omgivning, och tycker allt är en enda stor teaterpjäs, och att man tappat bort manuset och sufflösen sitter fast i en bilkö nånstans.
Jag känner ibland så i festande sällskap. Alla ser så förbålt glada ut, men nånstans känner jag att allt bara är en yta, ingen vågar sluta le fånit, alla spelar med, och jag hör inte hemma i det spelet.
Lena: Mina stenar skimrar idag,..men då detta kom upp som frågeställning, kunde jag inte låta bli.
kanske för att jag tror på människans egna val. Nej , jag vet jag var liten då men under tiden som gick var det just min egen framtid som gav mig styrkan. Så vad framtiden har i sitt sköte från nu,..vet jag ingenting om.Men en sak vet jag att det finns motpoler till allt, rätt eller fel...
jag följer mitt hjärta.Även om det ibland gör ont.
kanske för att jag är naiv, They say, Im a dreamer im not the only one!
För att vända helt om ;
Jag har en miljö där jag alltid känner mig trängd och bortkommen och det är på bussar. Tätt och obekvämt , tyst och stelt finns det ngt värre ? Pratar ngn högt bttrakts denne som "idiot" Varför?
I ett rum kan jag alltid gå ut, lämna om jag vill. Men i en Buss som rullar, där måste jag stanna kvar, men ibland känns det som om jag vill hoppa av redan efter en hållplats. Därför åker jag inte buss...
OM bussar tycker jag inte!!
jesterdaze: Du har nog rätt. Att vi alla har varit där någon gång. Det trodde jag och min kollega likaledes. Det är bara på olika sätt. Det här med fest som du skriver där man inte känner sig hemma...ruggigt...
Gnosan: Du väljer, jag vet och respekterar dig helt för det du skriver.
Det där om bussar kan jag förstå...
Oj vad lustigt. Jag satt just och skrev om en sådan situation på min blogg. Om olika sorters partyn. Efter att publicerat den gick jag hit och vad får jag se, en fråga om just såna situationer. Med andra ord ja, jag har varit med om några såna. *skrattar*
Ior.Det är högre makter som råder oss kanske...
Verkar så vara ibland *ler*. Det är fascinerande när sånt inträffar.
Ior.Tänker att vi kan vara med än mer om vi öpnnar upp våra sinnen och tar ett steg ut i det blå...
Om ! Eller hur, det är kanske ofta så.....
Men när du säger kontext tolkar jag det som "i det hela" - så känner jag i alla fall - hela tiden -, det är som om "neeej, det var något jag skulle.... ju....inte det här, inte här, inte med dom här, utan.... det var ju något jag skulle.... ska bara, ska bara, ska bara. Tills jag ibland stannar upp och inser att "ska bara" -läget blivit hela mitt liv. Har absolut ingen aning hur, när´, eller om jag någon gång kommer ut. Eller; önskar att det fanns ETT sånt tillfälle *ler*, då när jag vet om det, och förstår som jag kunde kasta mig ut. INTE glida in i .... men ska bara ... först.
Marianne:Ja det är nog så lite till mans och kvinns, du är härlig med dina uttryck som ska bara...
Tyvärr sitter jag nog inte på svaren redan. Eller, det kan jag i och för sig inte veta eftersom jag inte läst boken.
Hos mig är det tyvärr ren lathet. Jga borde verkligen läsa boken. Men kommer aldrig till skott.