Du rara människa som ser bortom horisonten, som lyfter blicken,

tar ett steg åt sidan.
Du som sätter ord på tankar, ger dem ljus och möter upp.
Du som vågar se vad dina medmänniskor står i
vad de ger uttryck för

Du underbara kvinna
Du fantastiske man
som håller i när stormen viner
när känslan av hopplöshet sitter fast i sina gummerade

ibland cementerade band

Du vän av världar som orkar bry

Som omfamnar livet och alla dess facetteringar

Du som inte låter någon förblöda utan att med varm hand vårdar

Du Stora lilla som med stjärneögon låter ditt ljus möta mitt mörker

Du som orkar bry dig

Som visar det med allt som är du

Det som finns i din lekamen lika naturligt som din andning

Du som håller mitt hjärta i ditt

Du är en gåva till mänskligheten

Som sprider den värmande kärlek vi så alla behöver

© Text: Lena M Janson, 2009