Livskvalité 28 september 2010

En dag så rik av allt som går i klanger som i en symfoni som just så innan de finstämda rummen har fått fatt i sina första toner.

Möter solen strålar som för mig från en morgondagg i Södertälje till ett ljus i Bromma

Där följer det som ger vingar till att lyfta i högre dimensioner  just för att det är i ett nu så rakt, enkelt och avskalat

Vänskapsband kollegialt som besjälade vänner
De som följt den inre resan med allt som den bär i sitt bagage

För att med något tyngre steg vända om efter ett möte med det oundvikliga, det som tärt och som för drygt ett år sedan skulle åtgärdas med alla dess komplikationer som följde i dess kölvatten...
Skönt kan tyckas åt ett håll men det kostade på som så livets törnar gör

Då precis då efter ytterligare ett annat besök nu på Thorax kommer sms:et som får molnen att skingras, så ett till och ett till...det värmer in och förgyller det som så tungt i en sekund bars upp med tunga steg för att lättas upp till små tussar på en himmel så blå som sveper över nejden

Nyfikenheten väcks återigen, törsten på livet lusten att njuta får mig att dras mot en plats där minnen numer inte smärtar, får ta en endaste plats utan bara får mig att se det nya ljuset
 och det som bär. Som min kloke vän, finaste Ted Harris säger i sitt sommarprogram om att gå vidare utifrån sin nyfikenhet trots sveket, tilliten sim totalt brast och sorgen...

Möjligheternas oändliga dimension...
Sitter på en av de gröna bänkarna, iakttar fåglarna som kommer till mig. Så helt plötsligt är han där med sin son på sin sits bakom hans rygg. Hans bruna brunnar iakttar mig grundligt Hjälmen sitter på när hans far lyfter ner honom. De går mot strandkanten, böjer sig ner och känner på vattnet. Det är kallt säger pappan, ja svarar han men nej jag vill bada… det är för kallt säger pappan då. Kom nu så åker vi. Han lyfter upp sin son som nu inte släpper mina ögon med sin blick. Dessa bruna brunnar borrar sig in i mitt inre och jag kan inte släppa hans blick inte han heller. När pappan börjar cykla iväg så vrider sig gossebarnet om hela vägen bort mot det fält där löven nu tar sin skiftande form i nyanser av höstlig palett. Jag kände en ynnest av att ha mött någon mycket speciell liten stor man.

 

Ögonens iakttagande som borrade sig in i mitt inre gav nya dimensioner för det som hela dagen varit fylld utav.

Avslutar dagen med filosofin, teologins speglar i ett rum så välkänt, så varmt och omslutande. Där i flera timmar sitter vi och bara är i nuet med det som far förbi från år som skulle skriva historia på så många olika sätt...till det liv som nu forsar fram likt ett flöde som far fram i full kraft.Teds stämma tar mig med på en inre resa som jag tycker mycket om...

 

Det finns något av en besjälad nivå i hela denna dags berikande innehåll… det räcker långt, det räcker gott i stunden får kroppen vila med hoppet spirande i en framtid som vi vet så lite om…