Lenjangel

Ensamhet...

Där i ett stort hus... Sitter han ensam...

Värken och sorgen möter varandra i det vi kallar tid...

Känner mig maktlös- 

Jag vill göra någonting!

Men ser att orken är förbi.

Han har inte kraft att förflytta sig, inte att samla samman de som betyder så mycket 

Jag frågar honom gång efter annan som så många gånger förut, kan jag inte få hämta dig, ta med dig hem? jag skjutsar dig, jag hämtar dig, du får vila när du vill...

...men hans ork räcker inte...och jag förstår... hur gärna jag än vill någonting annat,  så förstår jag honom så...

Blir så förtvivlad, hur ett liv tar sig an ett avslut... är det så här vi ska möta slutskedet i våra liv? med värk och  känslan av ensamhet...

Det enda jag kan ge är min tid...

Det lilla som blir så stort för en annan...

Lätt att glömma bort men som i stunder för mig då jag bär känslan blir lika stort då någon räcker ut en hand... då jag bär tankar om att inte ha någon att vända mig till... men de som finns där , som jag vet att jag kan ringa mitt inatten så skulle de komma eller be mig komma till dem... 

Lätt att glömma i detta stressande samhälle...

Där vi kämpar med våra liv i olika kontext, med måluppfyllelse, produkt, och produktion, många gånger i kvantitet istället för kvalitét... 

Jag ger mig inte

Tar inte in alla ord alla gånger , kanske gör jag fel, då jag trotsar det sagda mot det jag känner in... magkänslan att åka dit hur kort tid det än är jag är där...

Nuet... påkallar mitt inre...

Då hör jag orden...

Du ska inte slösa  allt detta på mig...

Orden får mitt hjärta att blöda... jag skulle kunna gå till jordens ände om det så var... och slösa... nej jag ger av mitt hjärta och då är det så enkelt så... 

Det hjärtat är fyllt utav...

Tänker att det finns så många själar där ute som skulle kunna mötas under ett och samma tak och dela den känslan som kroppen bär... 

Ensamhet...

Den icke sjävvalda... 

Men när inte orken räcker till, vad gör vi då? ...