Barn och ironi
Läser en blogg om föräldrar sätt att uttrycka sig gentemot sina barn.
Vi lever i vår vardag med alla våra bestyr, våra åtaganden, våra liv. Vi ska handla, hämta barn på förskolan, skolan, laga mat, skjutsa till träningar, läsa läxor, skriva läxor tillsammans, vara den goda föräldern som hinner och gör allt. Då kan det lätt infinna sig en stress. Hur agerar vi då?
Det är inte så lätt att vara klok alla tider på dygnet, men visst hör man ord, fraser och meningar som gör att man som vuxen funderar över om det inte skulle vara obligatoriska föräldrar utbildningar i hur man möter, samtalar med barn utan att kränka.
En variant är som jag hör dagligen mer eller mindre: ” om du inte kommer nu så går mamma, pappa...”
Här signalerar man att man kommer överge sitt barn, det handlar om tilllit /misstro så …vad gör barnet.. kommer springande och skriker…nej..mamma/pappa vänta…
Det är makt missbruk!
”Där metaforer bygger på likheter bygger ironi på olikheter. Ironi tolkas ibland som ett direkt förnekande av det som bokstavligen säges, men ironi kan även stå för dubbla koder, så att budskapet avsiktligen är tvetydigt. Ironin kan här även stå för kluvenhet eller skepticism.
När man förhåller sig ironiskt ifrågasätter man utan att erbjuda ett bättre alternativ. Kierkegaard bestämde ironin som "den oändliga absoluta negationen", eftersom den inte bara negerar någonting enstaka. Kierkegaard förstod med ironi även ett existensstadium mellan det etiska och det estetiska stadiet. ”Ralf Wadenström filosofiedoktor, filosof, Helsingfors universitet
Det är dom här vardagsmomenten som kan sätta spår i en individs inre, hör vuxna som ironiserar barn , helt öppet, i skolsituationer, lärare men också föräldrar. Föräldrar till barn som mer än någonsin behöver arbeta upp sin självbild, sin självkänsla.
MAN FÅR ALDRIG IRONISERA BARN DET BORDE VARJE VUXEN INDIVID INSE.
Det enda det genererar i är att det skapar bara osäkerhet, olustkänsla, osäkerhet om att våga lita på vuxna överhuvudtaget. Ironi innebär att man måste kunna läsa mellan raderna och verkligen veta, förstå vad det är som sändaren egentligen vill ha sagt, detta är något en del vuxna använder sig utav på i ett oerhört odemokratiskt förhållningssätt. Det finns inga, absolut inga vinster i ironi mot barn!
Det visar bara på vilken nivå sändaren lägger sig på, att inte våga möta konflikten, inte våga ge uttryck för det man verkligen vill säga utan måste linda in det på ett mycket falskt sätt.
Kommunikationen som en gång var god kan lätt rubbas om sändare/mottagare inte är på samma linje. Undertexter som dolts i syfte att förgöra kommer aldrig något gott ur. Tycker man ska ta sig en ordentlig funderare som vuxen individ vad det är som gör att man över huvudtaget tar ironin i sin mun, vad syftet är, vad ska det rendera i, vill man ha osäkra barn, vill man skapa barn som inte har någon självkänsla, självtillit och framför allt tillit till vuxna? hur tror man då att dessa barn kommer att hantera den kommunikativa förmågan framledes?
Hur kommer deras självkänsla vara?
Deras självtillit?
Det man sår får man sköra som sagt….
ETT BARN
av Dorothy Law Holte
Ett barn som får mycket kritik
lär sig att fördöma.
Ett barn som får möta fientlighet
lär sig att slåss.
Ett barn som görs till åtlöje
utvecklar osäkerhet.
Ett barn som ständigt får uppleva skam
utvecklar skuldkänslor.
Ett barn som behandlas med tolerans
lär sig generositet.
Ett barn som får uppmuntran
utvecklar sin självkänsla.
Ett barn som bemöts med vänskap
lär sig känna förtroende.
Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa.
Ett barn som accepteras och respekteras
känner trygghet.
Det här är något som förekommer alldeles för ofta. I mer eller mindre stor utsträckning. Tyvärr. Precis som du skriver tror jag också att det ibland skulle vara nödvändigt med en utbildning, typ ett "föräldrakörkort".