Lenjangel

Hon ska åka hem

Nu ska hon vara så frisk att det ska vara dags för hemgång.

En hjärtinfarkt med en kranskärlsoperation som skedde i förrgår men nu ses som att det ska vara lugnt för att återvända hem. Hon känner illamåendet komma redan innan utskrivningen. Hon är kallsvettig, säger detta till en personal. Hon får ett e- recept utskrivet på fem mediciner. Blodförtunnande och hjärtmediciner. Så väl hemma eskalerar smärtan, illamåendet och yrseln, hon har efter bara två timmar blivit så dålig att hon inte står på de redan så trötta benen.

Jag blir ditkallad för att ta henne vidare till akuten, men det blir omgående ambulans igen. Nu är hon illa däran. Allt eskalerar oerhört snabbt, kallsvettig, kräkningar, vit och blank hy, yrseln som gör att hon inte kan fokusera blicken, jag letar i mina gamla undersköterske gömmor vad det är som kan vara... Vilken medicin har hon intagit, vad har hon gjort för kroppsansträngningar, mat, dryck , insulinet etc. Tankarna far

Jag kör till Södertäljes akut mottagning i egen bil, hon kommer in några minuter senare. Där blir vi tillsammans med en mängd sjuka patienter en del av ett kaos som jag inser är akutpersonalens vardag. Här brottas man med vilken prioritering patienterna har, vilken turordning som gäller. Vi får inget eget rum, utan ligger precis bredvid expeditionen, vilket är bra för de ser och har ständig kontroll på henne tror jag…. I allfall en av sjuksköterskorna, denna underbara varelse, en kvinna som har ett förhållningssätt som gör mig varm i hjärtat. Hon har många år på nacken förstår vi och kan sina saker, hon tar med stor ödmjukhet allvaret i att detta skett och att man från sjukhusets håll har skrivit ut en patient alldeles för tidigt utan att riktigt se hur hon mådde. Hon bekräftar bara det vi redan vet, det är så, vi har inga platser, det blir så här då, man skickar hem många för tidigt, rent ekonomiska aspekter.

Vi sitter där med en spänning där jag inte vet varthän det här barkar åt för håll. Måste samla mig, måste försöka vara lugn. Hon får inte oroas, ljuset i korridoren är arbetsamt och medför kräkningar vilket gör att sköterskan flyttar oss längre ner i korridoren vid personalrummet. Där kan hon släcka en av lysrörslamporna, med  påföljd av att det kommer personal efter personal som ifrågasätter varför denna lampa är släkt, hon finns inte alltid på plats vår sköterska och kan förklara och jag hör hur den ena efter den andra suckar när de får förklaringar, suckar för att en patient mår dåligt av ett ljus som påverkar hennes status. Detta når sin kulmen när en syrra i grön mundering går förbi och säger med  snipig stickig röst att här måste man ha pannlampa, hon gör detta precis bredvid oss, detta gjorde mig oerhört upprörd. Denna kvinna drämmer därefter hårt på dörröppnaren när hon går förbi oss vilket ingen annan gör, det visar ganska mycket om henne som person och vilket förhållningssätt hon har. och var i ligger hennes professionalism i det här?

Det händer mycket här i korridoren denna eftermiddag  och kväll, man är mitt livets kaotiska cirkus, där liv och död möts, går hand i hand och där andetag dras i en  ständig kamp med tiden. Vi kommer så småningom in till eget rum, läkaren anländer, han som tog hand om oss den första gången då i påskas. Han beklagar att det blev som det blev och hon kommer upp på sal och får nu återigen i ett försök komma till ro och tillfrisknas i en takt som är hennes egen förhoppningsvis och inte sjukhusets norm som gör sig gällande angående ett tillfrisknande som inte är där det bör vara.

Själv far jag hem till ett femtio års firande som hade varit oerhört stillsamt och lugnt

och två studentmottagningar som inte blev av för egen del.

Jag var med om var en av livets sidor som visar sig mellan varven för oss alla på olika allehanda sätt. En dag som sätter spår inombords.