Lenjangel

Smärtan tar sig uttryck på så olika sätt

kommer i omgångar

Den visar sig i stunder då den inte ens skulle få ta sin plats

men med toner som minner om en tid då ord sattes för att präntas in i skrift av evighet

då tilliten trodde sig få vara den ledstjärna som gav ljus

då kärleken som i stundens hetta var det starkaste av band

Den kommer som slagskott rakt in i mellangärdet

Får hjärtats puls att rinna som en syndaflod

beblandat med salta tårar som aldrig tycks sina i den sorg

som den store svikaren gav och med glödhett järn för alltid etsade in med sina märken i märg och ben

Smärtan som under en tid satte sig på ett mycket speciellt ställe visar sig nu knyppla samman alla tänkbara vener till ett nystan som aldrig tycks kunna rullas ut utan dessa knutar av sorgeband

Då tonerna ebbat ut fortsätter andra klanger som en länkande kedja att ta sig igenom. Hon vandrar med sin kundvagn i de starka , kalla lampskenet. Förunderligt tänker hon, den ena efter den andra melodin som ledde dem mot avgrundens djup kommer in i hennes öron. Innan hon går ut ur affären är hon framme vid det årtal som för alltid, både för henne och några därtill kommer påminna dem om det han gav av sorg , ilska och så stor besvikelse, En livssmärta som alla runtomkring givit så många namn åt. Hon undrar vad som gör att även ett fotografi kommer fram hos en annan denna kväll med hans ansikte på och som personen i telefonen låter sig förmedla till henne… hon undrar vad var meningen med all denna smärta? vad skulle hon lära annat än att tilliten till den hon givit allt till bara slängdes åt sidan och inte var något värt…

Hur kunde en person göra någon så illa?

Hur?

Smärta…

Den vet hon hur den känns och den är hon inte rädd för längre…

Han lärde henne att allt det hon trott på,  haft sin styrka i, sin barnatro, sin tro om det goda, om kärleken , om tilliten till …bara var tomt, innehållslöst, fragmentariskt och transparent  och förljuget och ingen ingenting att hålla fast vid.

Han gav svikenheten ett  ansikte med allt vad svek innebar

Tro, hopp, Vänskap, kärlek och tillit

krossat med ett knytslag in i det vackraste av rum.

Det får han bära in i evighetens sal

© Text: Lena M Janson