Det kvillrar av glädje - Skrivarcirkeln

I skrivarcirkel har jag nu fått nästa ämne av Inga M: "Det kvillrar av glädje" .

Här kommer nu mitt bidrag till skrivarcirkeln.

 

  

 

"Det kvillrar av glädje"

  

Har letat mig in bland limegrön vegetation. Den som spirar just så där i maj när ingenting kan störa den natur som håller på med sin förberedelse inför sommar kreationen. Den som får livet att ingjuta hoppfullhet, som föder lust, fägring så stor. Den som givit mitt inre bilder som bär så länge jag lever. De bilder som kommer i stunder när allt känns hopplöst, ensamt och så förtvivlat sorgesamt. Den knopp som ger hopp om fortsatt liv. För det är väl det den skall göra. Den som ska springa ut, växa sig till städsegrönt bladverk och ge oss vare sig vi har syn, smak, doft eller känsel någon form av tilltro till fortsatt liv?

 

Den som har synen i behåll en upplevelse av nyfödd skörhet, den som gåvan har i sitt luktsinne ge en upplevelse av frodig doftande grönska, den som känner få vidröra en nyutsprungen flora. Där just i den stunden då talgoxar och koltrastar sjunger i var buske beger jag mig ut mot en mark jag aldrig förr beträtt. Möter en rostig pump som står allena som lockar mitt öga och pockar på beröring. Vem har stått här, vem har haft dess handtag i sin hand. Vem har gått på dessa upptrampade stigar  som leder ner mot det stora blå?

 

Jag får inte svaren i stunden men reflektionen gör att jag börjar se mig omkring. Upptäcker ett stenröse. Mina fötter tar mig över tuva efter tuva. Sten efter sten.  Kommer fram till det röse som fångade min blick. Stannar till, lyssnar och känner vindens ljumma fläkt mot min kind. Andas in tre djupa andetag. Solstrålarna letar sig ner bland de kronverk som finns runt omkring. Jag känner värmen och kisar mot solens mittpunkt. Då hör jag det, ett porlande så igenkännande ljud. En bäck, en ådra till livets vatten. Där bakom stenröset vandrar en fåra med de allra klaraste, transparanta kristaller som låter sig smekas vidare i en ström ner mot berget bakom. Jag tar mig fram mot vattendraget, hukar mig ner vid en mossa och stoppar försiktigt ner min hand i det sammetslena vattnet.  Droppar som svalkar min, hud känns som smekningar från en käresta. En smekning som får mig att se en bild från en solvarm berghäll vid ett hav av salt och tång. Där vågor sakta låter sina rörelser smeka dess yta. Där ett och ett smälter samman till två. Till en helhet. Där kvillrar det.

 

Det rör sig i ett snår. Hör prasslet från hasselblad som vilar sedan höstens löv fallit av och än inte har förmultnat i dess fotosyntes.  Det rör sig sakta, någon har vaknat i solgasset och vill börja sitt liv ånyo. En snok. Ringlande ner mot stenröset i sakta gemak. Stannar till lyfter huvudet, då jag förflyttat mig något i en liten men ack så märkbar rörelse. Jag är stilla, snoken likaledes. Så ringlar den in bland stenröset och söker skydd.  Jag fortsätter min vandring på den upptrampade stigen som jag förundras över och funderar vilka fötter som satt sina avtryck just här. Nu är jag en av dem. De som beträder mark med vingslag av historien. Hör röster vikingar som möter varandra på handelsmarknaden nere vid Adelsö strandlinje. Där dofter av honung och rökt fisk slår emot mig. Där ljudet av klingor och stål möter min hörsel. Där tjära och smidesdofter möts i en upplevelse för doftsinnet. Ser skimrande blå nyanser som glittrar som smaragder i ett pärlhalsband. Där kvillrar det.

Där vid det stora blå träffar jag bryggans gråpatinerade yta. Sätter ner min fot på en varm träplanka, där skepp har förtöjt och kommit med varor från när och fjärran. Där sjöslag blivit livets slut för någon och början för någon annan.

Där finns ett kvillrande av glädje. Där är liv. Havet ligger blankt och stilla. Blå toner som en matta som lockar ut mig att möta det som pockar och drar. Det som kvillrar inom mig. Det händer saker, när man minst anar det, för det man ser är inte alltid det som sker. Det finns yta och det finns djup.

Under ytan?.

Under ytan finns det vi inte alltid ser men som lever som vid rörelse rörs upp och fortplantar sig vidare för en ny rörelse våg. Där vasstråt böjer sig för vinden, där fisken möter sin middag på havets botten och där det nappar för den hungrige fiskaren. Där mitt i naturen lever jag. Där mina fötter, min kropp har fått njuta av sinnesintryck och emotioner, där ljudet av liv och rörelse från förr och nu möts i en kontext där det blir ett vi ett här, ett nu.

Tar in, andas, känner värmen, upplever min kropp i ett nu. Där dofter, smaker och all dess rikedom för sinnena får ta in och bli en helhet.

 Där just i den stunden finns jag.

I ett här

I ett nu

I ett liv!

Det kvillrar av glädje!

8

Mitt Förhållandet till Sten

Mitt Förhållandet till Sten

Har funderat en del kring mitt förhållande med Sten. Speciellt de sista dagarna då Sten kom upp på agendan och återigen fyllt mitt liv. Jag har verkligen ett varmt och kärleksfullt förhållande till Sten. Så fort tanken kommer blir jag alldeles varm och emotioner sätts igång inom mig som jag ibland kan ha svårt att definiera. Det är minnen som flyger, far och de har satt så djupa spår att jag misstänker att jag för alltid får bära med mig dem. Men det gör jag med glädje och en innerlighet.
En minnesbild kommer med full styrka och tar över mina inre bildsviter. Jag är på en ö långt ute i den yttre delen av St: Annas skärgård. Där på en ö vid namn Loberget kommer en minneskavalkad av njutningar som fångar fokus. Jag ser hettan, den som fångas in både på rörlig bild och på pappersfoto. Känner hur ytan vidrör min hand, hur den sakta förs upp mot en klipphäll som värmer över hela kroppen. Där ligger jag, med kontemplationen som vän som behagar, åsamkar njutning efter njutning. Jag känner den, känner dess hetta och den utstrålar det jag så länge och hett längtat efter i ett halvår. Nästa bild kommer som Afrodites styrka uppskjuten ur havet. Den visar det möte som kan komma mellan två element som möts i en stund som återger kärlekens innerlighet. Min hand håller varsamt om dess ytterskikt, känner dess struktur och inser att detta är jordelivet, det jag går på och får njutningsfullt ta del utav. Jag mötte Sten som liten, Små prismor som kom att lysa som diamanter, där jag varsamt la dem i min ask inlindade i bomull beskådades, beundrades över.  I vatten kom nya upplevelser. Där njutningen fick andra proportioner. Där jag la ett annat perspektiv över det jag i min empiri burit med mig. Sten, sten du värdefulla ädelsten. Du berikar mitt liv, du finns i alla mina rum inre som yttre. Du besitter gåvor som få. Smyckar liten som stor, kan så mycket ge och genom dig så mycket nå. Du klippa av granit som fångade min barndoms somrar, du klippa i östersjön som gav njutning på lillan -  ön. Sten å sten du bästa av världar du avger värme på min kropp

Du inger livets allra heligaste mitt stora hopp

Sten en del av mitt liv!

Du häll,  grus, singel, berg , klint, kulle du min Livs klippa



 

Skrivet utifrån mitt första deltagande i skrivarcirkeln.
Mette får stafett pinnen vars ämne nu blir:

Du är mitt Godis.....


 

5