När hjärtat brast

Det fundamentala 
Det som anses vara det resonabla 
I en tvåsamhet 
Med relationsstatus 
Ärlighet
Där vänskapens band kunde förenas
I ett kitt som för två poler mot varandra
Där tillit och tro 
Bildar två segmenterade pelare
Med krafter att brygga samman dess huvudtes
En bro med föreningens kravlösa kärlek
En bro där tryggheten sätter sina plank tättintill för bärighetens skull
Där ett räcke omfamnar den ene när den andre står en bit ifrån
Ett räcke som sträcker ut sin kraftfullhet så ingen av dem faller ner
Ner i det bråddjup som forsande letar sig fram mellan tvenne stenformationer
I en vind som ilande far fram mellan den skog och ett landskap som så kärleksfullt öppnade sin famn för vilsamhetens lov
En famn vars längtan var så stor att hjärtat brast i ett slagfält så stort
Där själarnas boningar gav vika för rädslans osunda krafter
En bro gick i sank
Med plank efter plank
De gav vika och famlandes föll del för del samman
Nu flyter elexiret fram mellan naturens verk 
I snirklande ändlösa formationer
utan att fylla på de själar som över bron skulle vandra
I vänskaplig kärleksfullhet till varandra
På olika stigar vandrar de bort
Sluter sin lekamen i ensamhetens fort
Hoppet är det sista som lämnar
Kanske byggs nytt upp i tro innan det återigen rämnar
Kanhända kommer  någon till insikt
Förstår ett ansvar som enkom vilar 
I en själs olika kärleksfulla skikt
Där förening mellan blodsband kan ske
Och någon får det viktigaste någon kan ge
Den Kravlösa  kärlek
Som då kan få spira och med kärleksfullt öga se
Tro hopp och kärlek
Kan fogas samman men aldrig plåna ut de minnen med upplevelser som i ett hjärta en gång brast 
©Lena M Janson 2016