lenjangel

Ignorerar

Nonchalerar

Dementerar

Frustrerar

Triumferar

Aviserar

Demolerar

Transpirerar

Fantiserar

Sjangserar

Suspenderar

©Text: Lena M Janson, 2010

Dina ord kommer som en vårvind

Med smekande fläkt av förhoppning

Av tro på ljuset bortom mörkret

Dina ord omfamnar ett blödande hjärta

Vars förkrossade spillror

 flätas åter samman del för del

Dina ord möter ett inre

Med tillitens så sargade kammare

Där spirande knopp breder ut sina rötter

Dina ord svävar i själsligt behag

De sätter skimmer i strålar

Av kraft för en ny dag

©Text: Lena M Janson 2010

I Vänskapens Källa

Vill jag mina

små transparanta men så besjälat fyllda

kärleksdroppar hälla


Med innerligheten

omsorgen  värmen den sköna  djupa

med varm kärleksfull famn

Viskar jag sakta

min vän

Ditt namn


©Text: Lena M Janson 2010♥

Ge mig en rad
så mitt blod 

Pulserar av kraft

berusas av ditt andetag

ge mig ett ord

av det du bär inom dig

det som får livet att växa

med toner från livets djup vår jord

ge mig en mening

med det som du sa bär

det som inom oss skänker lust

oss världen omkring

ge mig ditt hjärtas slag

så visar jag dig vägen

till lustens gård

i all dess välbehag

©♥Text: Lena M Janson 2010

Tonerna klingar i en sorgsenhet.

River flows in you…

Hör dem som små vatten droppar mot en varm mjuk kind

En av de älskade spelar och jag dras in i en ström av sammetslena klanger
fyllt av droppar som aldrig sinar trots den eld som brinner inombords


Återigen  upplevelsen av ett svek som bränner in sina förevigt svärtade avtryck i mitt hjärta

Dem som aldrig någonsin lämnar den form som ger liv

Nu bara i annan skepnad.

Hans melodier visar det han fylls av

Och jag hör

Känner

Han mellan två världar

Mellan det som skulle vara vackert

Fritt , kärleksfullt kravlöst

Där omsorgen skulle värna och lyfta

Stärka och ge

Livet visade sig inte alltid  så

Svek tillit

destruktivitet

Misstron kan bli ett faktum

Vetskapen återigen

Tilliten

Av en vuxenvärld som går bakom ryggen

Sviker den ene och den andre

Hon i sin skepnad redan så krackelerad och så tilltufsad

Av det som tron skulle bära sig utav

Det hon trodde hon skulle möta av varm
kärleksfull ömmande famn
Där livet skulle vara tryggt, lugnt och tillitsfullt
Där rädslor aldrig skulle få fäste
där hon blev uppskattad för den hon var
det hon ville ge
det hon gav

men det hon fick...


Det som föll i bitar från en start så destruktiv i unga år

Hon som trodde på det goda, på snällheten i den lekamen hon valt

Och ville väl men fick möta ord och handling som satte allt på spel

Ett spel av sorg som hon ville vända utifrån tro att

Mirakel kan hända

Insikten som kom ifatt

Med att våga släppa rädslan

Av våga stå för den hon är

Utan att ständigt leva i ovisshet
då i denna så mörka missär

där kroppar vände blad och flög iväg som vinden som fångade det grenverk vars röter inte satt i sin mylla

Ytan ett faktum

Skal som aldrig håller hela vägen ut

Förhållningssätt av egocentrisk egoism och egenkärhet

Sig själv nog

Empatilöshet

Dysfunktionella återkommande ständiga handlingsmönster

Hon känner väl igen dem...

Svek

Hon mötte tillslut ett fönster mot friheten

Där hon trodde sig kunna möta livet

Med tro att det blir bättre sen,,,

Men även där

fick smärtan och vetskapen ta plats

misstron hon känt fick sin rättmätiga slutsats

Falska förhoppningar

Ord som aldrig höll

Sveket ett faktum

 aldrig mer en tro på ord…

 Tolkningar åter tolkningar...

Från sveket av den så kallade "bästevän" som sa sig finnas men bara vände ryggen o gick

Han som visste vem hon var, vad hon mött

Vad hon gått igenom och försökt finna vägar utifrån

Han som lovat sin vänskap sitt innersta allt

Han gav sig av med första vindfläkt som lockades av en  lismande fasad, så falsk, en ytlighet utan ryggrad utan civilkurage,  som blev avgrunden till det som aldrig mer skulle finnas.

Tillit tro hopp

Nu skulle jag inte säga nej till En fribiljett till himlen som Winnerbäck sjunger hörs inom henne…

Misstron  - denna så  nya återkommande vän

Som nu står och bankar på hennes så stängda dörr

Visar väg

Visar ånyo

Denna gång i ny skepnad

Med mönster som förut

Bakom rygg bortom tillit o tro ärlighet och sanning

Bakom det som ord skrev i något uppenbart betydelselöst sammanhang

"henne kan man göra vad som helst med
slit o släng"
 

Trött på att vara något självklart

något man tar för givet...

Någon som ska finnas där

Anpassa och förstå

Ett objekt som föses hit och dit

som inte saknas

urmjölkad , hånad och bortföst…
är den känslan som bär i stunden

Klangerna kommer in

Tonerna ljuder i en sorgsenhet.

River flows in you…

Hör dem som små vatten droppar mot en varm mjuk kind

Ensamhetens svarta djup i sin källa möter min själ och ande

Sorgen  och smärtasn som brinner av svek  följer mig som den vän som tog plats på min vandringsväg

...Och ingenting blir ingenting...

© Text: Lena M Janson 2010

Hon väljer

Väljer att ta stegen som bär åt ett eller annat håll

Hon väljer att se det med ögon som brustit med tårars fall utan skyddsnät och tak

Där varje droppe innehåller den sorg som för alltid ska sitta i ett krossat inre gemak

Hon väljer

En riktning som tar vid där en annan tog slut

Där orden från början gav grogrund till berikelsens tid

Dess sekund som blev minut

Hon väljer

Med sinnenas noter nu i annan dimension

Där livslustens närande fallanger möter klanger

I en mångbottnande ton

© Text: Lena M Janson 2010

Står utanför ett fönster
exkluderad av en barriär
ensamhet som strider med de känslor som hela tiden tär

Utanför ett fönster
finns sorgens frusna själ
i hopplöshetens vagga i tystnadens mäl

Fönstret

Lyser med ljus som ej kan nås

Längtans sorgekant besjälad med det som en gång grodde av det som sade sig sås

Står utanför

I kylslagen natur

Hjärtat slår med krossat glas

I frostighetens döda vas

Står utanför ett fönster

Med frusen tår på kind av pinande hård vind

Aldrig mer en tillit till den som lismande ler

© Text: Lena M Janson, 2010

Så mycket att vara tacksam för…

Hjärtat mitt

Du som pulserar och ger mig liv

Du som visar vägen som leder mina steg mot det ljus som lyser mot mitt ansikte

Hjärtat mitt

Du ger min kropp näringen som efter en tid av sorg som bankat sönder och samman det som var byggt på tro

En känsla om än så vag av att det bär

Trots sveket som förtär

Hjärtat mitt

Idag möttes glädje och kärleksfulla famnar

Idag fick jag av ord av den jag kan våga kalla ”min vän”, min i egenskap av dem jag varmt håller av, Dem som sitter i mitt inre, i mitt pulserande gemak, Där slagen ger liv åt de emotioner som fyller mitt inre, min själs andlighet

Där Du mitt hjärta pulserar och Dem känner jag en oändligt stor ömhet inför, 

All ni som berörde och berör... som visar var ni har i era förhållningssätt, som inte ger falskheten sitt ansikte..

För det är ju inte bara idag tacksamheten strålar, det handlar ju om dem som bryr, som visar att de står där som tror…

Tror och vågar stå för det dom tror på! I alla vädersträck, i alla vindar

Hjärtat mitt

Vaknade imorse och tog in den konsert för de hemlösa, i stadsmissionens anda , dem som jag haft en varm famn för sedan årtionden tillbaka, från Kammakargatans Ny gemenskap till Mauro och Pluras spelningar i juletid förde hemlösa… Nu var det  åter dags denna gång var jag vid tv rutan och tog in.

Tog in orden som gavs och som för alltid kommer sitta i mittinre som stjärneljus i den mörka kalla natt då svek viner, då sorgen spelar sina tunga stycken. Då kommer jag plocka fram hans ord , dem han gav , dem jag gav och givit till dem jag känner tillit till, till dem jag möter , min tro på individen  på människan och dess potential, på att hur hemskt livstillvaron än ter sig så tror jag på förändringar, på att se det goda  och det som kan bära. Att kämpa sida vid sida.

I storm i motvind men likväl i ljumma sommarvindar, där medvinden ger fart i seglen.

Per Holknekt Han står inför oss alla, har varit hemlös, han har haft sin problematik med missbruk. En del jag känner väl igen och som var en stor del av mitt liv under så många år fyllda av oro och sorg. År där sorgen beblandades med hopp och förtvivlan, med glädje, kärlek och så enormt missmod. En berg och dalbana i känslor som far iväg med en hastighet så stor för att i en annan  sekund vila i lugnare takt av hoppet som alltid tändes.

Det ljus som alltid bar – tron på förändring på att det en dag skulle lyckas, att komma i hamn i vilande hamn utan rotlöshet och desperation, utan den ständiga fighten mellan missbrukets svarta sidor till tankens kraftfullhet och dess så enorma klokhet som alltid lyste igenom och kunde formas till den som den var.
Per talar , han låter orden komma blandade med alla de känsloyttringar som ger sig till känna i en persons inre där han varit ett med det han ger uttryck för.

Ord jag så väl känner igen. Så kommer de, ord som han sätter som de viktigaste , som är de som bär, de jag känner igen så väl i så många olika kontext.

Ord jag själv trott på, ett av dem som varit mina ledstjärnor...

Det som är jag…

Jag tror på Dig…

Jag tror på det Du står för

Det som är du

Som lyser igenom och ger mig en känsla av våga satsa

Satsa min tillit,

Min själ till det jag möter

Det som är Du

Jag tror på Dig

Jag tror på Dig!

JAG TROR PÅ DIG!

Per en man med så stor värdighet, med styrka och mod

Med det som den lilla människan inte alltid mäktar med.

Han ger

Ger av det som är det innersta, djupa

Det av värde i livet

Det som bär hela vägen ut

Som fattas hos vissa små ensamma vilsna själar som aldrig hittar in och som sviker dem som står vid deras sida. Om och om igen

Per Han ger, han vågar visa sin sensitivitet

Han ger det som så sårbart kan med ett piskrapp slängas iväg

Där vänskapsband som skulle bära klipps av i ett enda slag.

Hjärtat mitt

Tacksam är jag att insikten ändå är så klar

Trots sorgen jag bär

Av den som gav mig ett krossat inre

Tacksam är jag att vänner som jag burit i mitt hjärta finns där i motgång som medgång

Av familj och släkt som sätter sina spår, sina avtryck i det som dom nu själva i står

Hjärtat mitt

Tacksam är jag att du orkar en stund till trots den sorg som jag står i

Trots den sorg som jag aldrig trodde mig möta

Att se högre

Än bergen som står framför

Än stammarna på träden och skogen där bakom

Ser det som tär och gör mig illa gång efter annan.

Är det värt det

Är det värt att åter om och om igen finnas vid sidan om…

När slagen viner

När orden aldrig räcker till…

Hjärtat mitt

Tacksam är jag i nuets sena timme

Där familj, vänner visar sin trofasthet

Kärlekens gränslöshet

Dess stora famn där vilar jag i nu

Hjärtat mitt

Tacksam för att världen snurrar på

Jag andas en stund till min så sargade krossade själ

vandrar i nuet

Min tid på jorden

© Text: Lena M Janson, 2009

Du rara människa som ser bortom horisonten, som lyfter blicken,

tar ett steg åt sidan.
Du som sätter ord på tankar, ger dem ljus och möter upp.
Du som vågar se vad dina medmänniskor står i
vad de ger uttryck för

Du underbara kvinna
Du fantastiske man
som håller i när stormen viner
när känslan av hopplöshet sitter fast i sina gummerade

ibland cementerade band

Du vän av världar som orkar bry

Som omfamnar livet och alla dess facetteringar

Du som inte låter någon förblöda utan att med varm hand vårdar

Du Stora lilla som med stjärneögon låter ditt ljus möta mitt mörker

Du som orkar bry dig

Som visar det med allt som är du

Det som finns i din lekamen lika naturligt som din andning

Du som håller mitt hjärta i ditt

Du är en gåva till mänskligheten

Som sprider den värmande kärlek vi så alla behöver

© Text: Lena M Janson, 2009