Minnesbilder

Lustigt hur dagens promenad fick en mängd minnesbilder att 'ploppa' upp. Bilder där det hänt lite saker. På den här stigen gick jag en fredagskväll som 16- åring. Var på väg till Manne då jag blev påhoppad & hotad med kniv i magen av en mycket påverkad man som ville ha mig till en taxi. På något underligt sätt pratade jag mig ur hans grepp och sa att jag skulle fixa en taxi om han bara stod kvar o väntade( Då fanns ju inte mobiler ) han tog ner kniven mot sitt lår och jag la benen på ryggen och sprang ner till Mannes hus. Istället för att ringa taxi blev samtalet till Polisen...
Photo: Lena M Janson

Karma

Karma... hur lång tid ska det gå innan det bryts...
 

Å ena sidan...Å andra...

"Åh... ena sidan... gör det... Åh ...andra... nej gör det inte...

gör... 

gör inte...

gör..

gör inte...

Gör...

Vad har du att förlora?" 

Hon tittar sin vän djupt i ögonen. " jag sa vad har du att förlora? "

Han vrider på sig i stolen, vet inte riktigt var han ska sätta fokus.

"Tänk om hon blir arg, tar illa upp?"

" ja och... ? " Hon slutar aldrig att förvånas, denne karismatiska vän som aldrig tvekat förr över vad han vill eller säger,sitter just nu framför henne som en liten fjortonårig gosse som ska fråga chans på en tös han tycker om.

"Älskade du" säger hon då hon lutar sig fram över bordskanten och sätter händerna under hakan. " Vad har du att förlora mer än att du kommer få vetskap om hur det verkligen förhåller sig?"

Han rör runt med sin träpinne där de sitter på  café svart kaffe. Han tittar på henne med den där blicken som innehåller all världens sorg samtidigt som det glittrar till i höger ögat då leendet ligger på lut. 

"Okej, vad jag kan förlora... tja kanske min heder, min tro på att ingen ska få såra mig mer, att ingen ska få komma dit in igen...” Hans leende slocknade lika fort som det glimmat till. Kroppen andades fortfarande sorg då det kom upp till ytan. 

” jag vet min vän, jag vet! Det som är gjort är gjort och det får vi lära utav. Du vet ju det där med karma, det kommer tillbaka”

” Hmm...”

Du, om du tittar på alternativet, att inte göra något så kommer du gå resten av ditt liv och undra  över den fråga du vill ställa . Låt henne få möjlighet att svara, uppriktigt och låt henne förstå att det är viktigt för dig med. Det finns flera dimensioner i detta samtal du behöver ha med henne. Låt inte rädslan ta över nu utan låt dig besegra livet och våga gå in och möta elden” 

Hans leende hade åter kommit på hans så vackra starkt konturerade läppar. 

” Vet du att jag har pratat för mig själv, frågat och bett om tecken och du säger samma sak som leder mig dit jag är på väg...” 

” Bra, då gör du det!” Du har inget att förlora, du är ingen duvunge längre hjärtat och du har ett liv som är nu! Ta vara på det!

I morgon kan det faktiskt vara för sent!” 

Hon satt fortfarande med hakan i händerna och studerade hans ansikte. Han hade någonstans fått gnistan tillbaka även om den satt långt inne. Det liv han mött hitintills av sorger önskade man inte ens sin fiende men nu var det så det var och hon kunde bara vara där som den vän hon var. Tänk om, tänk om hon inte kommer säga ja till  samtalet, tänk om hans farhågor blir besannade, vad är det då för spillror hon denna gång ska försöka lappa ihop... Hon drog djupt efter andan och lutade sig tillbaka i den slitna, bruna korgstolen. ” Du” sa hon med en paus då hon tog en klunk av sitt chai te, ” Jag tror att om du affirmerar riktigt starkt nu och ser vilka bilder du vill se, ta dig en stund själv innan du ringer. Vi kanske kan gå bort till Vita bergsparken och så går jag en sväng där när du ringer om du tycker det känns bra?” ” Ja det låter klokt , jag behöver röra på mig och hitta balans innan jag slår hennes nummer! Vet du jag känner mig som en liten pojke igen...” Jag ser det  svarade hon med ett leende. De reste sig och stolarna skrapade i golvet, de tog sina muggar och gav dem till ”Bea” servitrisen. ” Hej då Bea, Tack för idag! vi hörs i nästa vecka”. de tog steget ut på gatan, där fanns inte en stol ledigt i solen vars strålar letade sig ner mellan huskropparna.

De började gå mot parken...