Förhållningssätt om ålder

Vad är det som gör att vi idag 2010 i det sociala kontext vi befinner oss i med hjälp och stöd av massmediala medel får möta ord som åldern ska vi inte tala om... en kvinnas ålder pratar vi inte om..."nej, men en mans? vad är skillnaden? "

 

På vilket sätt skulle åldern vara negativ?

I detta sammanhang (Hur ogärna jag än använder detta vokabulär) ställer jag frågan som: Varför?

 


Detta får mig gång efter annan att fundera över vad är det vi egentligen säger bakom dessa masker som så många är bärare utav.

Åldern på en kvinna och en man är för mig något att värna om, det är livet. Vad lägger vi in för värderingar ju äldre vi blir dess mindre ska vi tala om hur gamla vi är? Jag har aldrig förstått detta så för mig oärliga förhållningssätt.

För mig handlar det om en ynnest att få åldras, att få vara med i det liv vi fått och då inte gömma undan. Men kanske är det inte så konstigt med det vi möter av människosyn och grundvärderingar i mångt och mycket i dagens samhälle.

 

Att bli gammal är inte kvalité i status, det ska var ungt, modernt och nytt. I en ”slit och släng anda” har även människosynen starkt etablissera sig i det paradigm vi befinner oss i.

 Det gamla blir värde på först när det är dött, förgånget och/eller har fått ett anrikt ord som antik på sig som kvalité stämpel. Ska vi ha det så här?

 

Vad är det som gör at vi inte värdesätter det som med åldern har levt, lärt och har så mycket att berätta? Vad är det som gör att vi låter oss följa med i den ström som formar en ny generation med samma värderingar där åldern inte har platsen att värna och vårdas på ett sätt som vi ska möta med respekt?

 

För mig är det en ynnest att kunna tala om att idag har jag fått leva 49 år och hoppas få leva länge till, men hur ofta är det om du går till dig själv att du hör orden som talar om en stolthet, över att få ha levt fram till den åldern vi är i utan att vi ska humma eller, åldern talar bi inte om? Ge mig anledningar så att jag kan förstå var problemet ligger?

För mig är det enkom ett uttryck för rädslan att med att åldras är att närma oss döden vare sig vi vill eller inte och hur lätt ärt det inte då att som så mycket annat sopa allt under mattan för det man inte ser det finns inte … eller hur är det egentligen?

Var står du?

2
Nicoline på Fädernegården

Idag hade jag förmånen att sitta framför en man i en buss på väg till Strängnäs. Jag lyssnade i en hel timme till hans lugna och rogivande röst när han berättade för sin reskamrat. Han berättade om sin mormor som han låtit vara huvudpersonen i sin senaste bok och hur de hade levt i Norrland för längesedan. Han berättade att hon lärt honom att brodera och att han hade sytt egna dukar som han fortfarande hade kvar. Till sin förstfödde son hade han stickat en liten kostym i ljusblått garn som han klädde honom i när han åkte hem från BB.



Han berättade med lite sorg i rösten att han tagit lite "kompledigt" från sitt författarskap under våren. Det var så att han förlorat sin pojke i vintras och det var därför han hade tappat lite fart, han tänkte så mycket på pojken och kunde inte riktigt samla sina tankar. När vi klev av bussen fick vi varsin bamsekram och han förmedlade en innerlig värme och glädje när vi gav honom vår uppskattning för en timmes underbart berättande.



Den här pappan Göte är 92 år och sonen Rutger var 63. Så åldern gör ingen skillnad. Även om skalet är lite skavt så finns ju hela människan med all kraft och känsla kvar där inne.

Kram från Nicoline

Lena M Janson

Underbart finaste Nicoline...jag har honom i mina tankar varje dag då jag kör förbi en plats där han blev mycket betydelsefyull i mitt liv som medresenär... saknar honom så!

Tänkt så mycket på dig...

har haft den värsta perioden i mitt liv men tack och lov för den... för den fick mig att se verkligheten i nytt ljus och sveket lärde mig så mycket ... men det tog i mitt hjärta Love<3